Dagboksinlägg från 11/10 2005
Jag är rädd. Jag har så många olika tankar och känslor som jag inte kan identifiera. Jag är så vilsen och misslyckad.
Jag har fått en diagnos, anorexia nervosa typ 1 "den mest allvarliga" och det känns bara så fel. Jag är inte sjuk, jag är bara ensam, därför blir jag deppig och så har jag låg puls men allt snack om att jag skulle vara underviktig är så överdrivet. Ingen som ser på mig (som inte sett mig förut) skulle tänka "oj vad smal hon är, sjukligt smal" INGEN.
Jag känner mig tjockare för varje dag som går och måltiderna känns värre och värre varje gång det är dags att genomlida dem. Jag hatar reglerna här, att det inte finns några speglar, att man inte får veta kaloriinnehåll i produkter, att det inte finns någon lättprodukt här och alla jävla måltider som jag måste härda igenom.
Nyinlagd på mandometerkliniken skrev jag detta.
Första gången jag läste detta, sedan jag blev friskskriven, började jag gapskratta, det lät så patetiskt och oerhört egoistiskt. Men sedan tänkte jag efter och saken är den att när man väl är i det stadiumet så bryr man sig inte hur töntig man låter. Det enda väsentliga är att man inte går upp i vikt och man orkar inte bry sig om man är världens mest omogna människa, om man gråter inför massa människor för att man måste äta ett äpple.
Det är ju det som är sjukdomen, när man hamnar i det stadiumet att ingenting spelar någon roll så länge höft och revbenen sticker ut som stenhårda kanter.
Men, jag tog mig ur det. Någon gång, jag vet inte exakt när, kom jag på mig själv med att det var jag själv som var tvungen att ta tag i allt, att det inte fanns någon framtid i att ha ett BMI på 15, det kanske fanns något viktigare.
Sen har det ju inte gått spikrakt uppåt men jag kommer aldrig tillåta mig att hamna där igen, att bli så omogen.
Jag har fått en diagnos, anorexia nervosa typ 1 "den mest allvarliga" och det känns bara så fel. Jag är inte sjuk, jag är bara ensam, därför blir jag deppig och så har jag låg puls men allt snack om att jag skulle vara underviktig är så överdrivet. Ingen som ser på mig (som inte sett mig förut) skulle tänka "oj vad smal hon är, sjukligt smal" INGEN.
Jag känner mig tjockare för varje dag som går och måltiderna känns värre och värre varje gång det är dags att genomlida dem. Jag hatar reglerna här, att det inte finns några speglar, att man inte får veta kaloriinnehåll i produkter, att det inte finns någon lättprodukt här och alla jävla måltider som jag måste härda igenom.
Nyinlagd på mandometerkliniken skrev jag detta.
Första gången jag läste detta, sedan jag blev friskskriven, började jag gapskratta, det lät så patetiskt och oerhört egoistiskt. Men sedan tänkte jag efter och saken är den att när man väl är i det stadiumet så bryr man sig inte hur töntig man låter. Det enda väsentliga är att man inte går upp i vikt och man orkar inte bry sig om man är världens mest omogna människa, om man gråter inför massa människor för att man måste äta ett äpple.
Det är ju det som är sjukdomen, när man hamnar i det stadiumet att ingenting spelar någon roll så länge höft och revbenen sticker ut som stenhårda kanter.
Men, jag tog mig ur det. Någon gång, jag vet inte exakt när, kom jag på mig själv med att det var jag själv som var tvungen att ta tag i allt, att det inte fanns någon framtid i att ha ett BMI på 15, det kanske fanns något viktigare.
Sen har det ju inte gått spikrakt uppåt men jag kommer aldrig tillåta mig att hamna där igen, att bli så omogen.
Kommentarer
Trackback
